Historia

En kväll i källaren Victoria

Konstnärsklubben föddes en oktoberkväll år 1856 i värdshuskällaren Victoria vid Norrlandsgatan i Stockholm. Det var målaren Johan Boklund som hade samlat några vänner till ett möte för att efterlysa en mera social gemenskap inom konstnärskåren. Klubben är idag världens äldsta levande enskilda konstnärliga sammanslutning i sitt slag. Det kulturhistoriska värdet av klubbens verksamhet finns dokumenterat på flera olika sätt i skrifter och arkiv.

JohanBoklundJohan Boklund hade arbetat i München och i Paris i nio. Där upplevde han hur konstnärerna samlades för att prata om gemensamma intressen och meningen med allt det nya inom konsten. Sådan yrkesgemenskap förekom inte i Sverige enligt Boklund och han föresatte sig att ändra på den saken när han kallades hem till Sverige för att bli professor i måleri i Konstakademin.
Boklunds kollega vid akademin, arkitekturprofessorn Fredrik Wilhelm Scholander, förstod nödvändigheten i att skapa en ny slags gemenskap bland konstnärerna och Scholander blev från starten en ledande inspiratör för Konstnärsklubben.
Konstnärsklubben hade ingen fast mötesplats under de första 43 åren utan man bytte ofta lokal och prövade många olika av den tidens källare och värdshus.
Hela slutet av 1800-talet blev en rörlig och aktiv period inom konsten och kulturen i Sverige. Det svenska konstlivet vilade på fyra hörn sa man. Det var den urgamla Konstakademin, det var ”Konstföreningen” som ansågs vara ”dilettantismens fäste”, det var Nationalmuseum som styrdes av byråkrater, och det var Konstnärsklubben – där alla samlades i en för den tiden unik social gemenskap och informell anda.
Konstnärsklubbens historia är beskriven i flera omfattande publikationer genom åren. Georg Nordensvan kom till 50-årsjubileet år 1906 med en bok med vinjetter av Olle Hjortzberg. År 1931, till 75-årsjubileet, kom boken ”Bohemer och akademister”, och år 1956 kom ”Konstnärsklubben hundra år”. Mer aktuell och rik på bilder från Konstnärsklubbens historia är ”Konstnärernas hus” som kom ut år 1999 till 100-årsjubileet av Konstnärshusets invigning.
Konstnärsklubben har alltid strävat efter ett presentera ett rikt program för sina ledamöter. Det är resor, konserter, auktioner och de traditionella föredragen och diskussionerna på klubbaftnarna. Inget mänskligt som har anknytning till konst och kultur har varit främmande i klubbens sammankomster och aktiviteter genom åren.
Mycket är annorlunda inom svenskt konstliv idag. Åtskilliga generationer av konstnärer, kända och okända, har passerat. Men i stort sett har klubben kunnat fortleva som en mötesplats som är minst lika livaktig nu idag som när den föddes år 1856.

Boklund och Scholander

När Boklund och Scholander startade Konstnärsklubben år 1856 önskade de att klubben skulle bli ett stöd i konstnärernas sociala välfärd. Målarna är fiender och motarbetar varandra och var och en försöker mest av allt att få ut statliga stipendier eller resebidrag. Eländet beror på konstnärernas brist på självkänsla och social gemenskap, menade Boklund.

Boklund var ung och radikal och lyckades år 1864 etablera en kvinnlig avdelning av elever inom akademin. Konstnärerna i vårt land behöver en gemenskap utan barriärer och stärka sin självkänsla, menade Boklund.
Boklund var också målerilärare till kungen, Carl XV. Sommartid bodde Boklund med sin familj i en flygel ute på Ulriksdals slott. Kung Carl XV var djupt konstintresserad och en hyfsad målare och han misstrodde allt som skedde i den gamla konstakademin i mitten av 1800-talet.
Boklund och Scholander tänkte sig att en konstnärsklubb kunde bli den plats där man kunde tala fritt och uppriktigt om allt som rörde den sociala välfärden.
I Kungliga biblioteket i Stockholm finns en brevsamling av Scholander som vittnar om hans litterära egenart och hans radikala och kritiska syn på konstlivet i Sverige från den tiden när Konstnärsklubben bildades fram till1880-talet.

Ett eget hus och hem

I oktober 1882 höll arkitekten Hugo Hörlin ett brandtal under en klubbafton och de närvarande konstnärerna försäkrade efteråt att Hörlins rop på behovet av ett eget konstnärshus skulle bli verklighet. I december år 1890, vid ett stort möte i Hotel Continental på Vasagatan, samlades till slut olika intressegrupper inom hela konstnärskåren, både män och kvinnor, och syftet med mötet var att skapa en juridisk grund för ägandet till det tänkta Konstnärshuset.

I mötet på Hotel Continental deltog ledamöter från Konstnärsklubben, Konstakademin, Konstnärförbundet och i april år 1896 köptes tomten för det blivande huset på Smålandsgatan. Det tänkta husets arkitekt blev till slut Ludvig Petersson (1853-1931) efter en del konflikter och många turer och ett omfattande skissarbete. Peterson invaldes som ledamot i klubben år 1883.
I oktober år 1897 samlades ett femtiotal konstnärer för att lägga den första stenen i bygget. Huset invigdes i januari år 1899 när Carl Larsson var ordförande och huset har sedan dess varit Konstnärsklubbens fasta hemvist. Trots allt intresse omkring den fria konstutövningen i början av 1900-talet så levde de flesta konstnärerna ändå enkelt och magert. Klubben och det nya huset blev snabbt ett slags andra hem för många.
Konstnärshusets fasad är utförd i en portlandkalksten med mild färgton. Stockholmare som såg byggnaden växa fram i slutet av 1800-talet tyckte om den nya milda fasaden och menade att den var en behaglig kontrast till de intilliggande oskarianska stenkolosserna. De som studerat fasaden närmare menar att den påminner om ett venetianskt palats och många har undrat vad arkitekten drömde om när han ritade huset på det här sättet. Fasaden och framförallt interiörerna innehåller även en hel del jugendstil med stiliserade växtdekorationer som lövbollar, tistelbårder och rosor.

KKfasad2Det var Konstnärsklubbens ledamot Gottfrid Kallstenius (1861-1943) som skapade den stora mosaikutsmyckningen ovanför mittfönstren i fasaden. Kvinnorna i mosaiken föreställer, från vänster, Måleriet, Arkitekturen och Skulpturen.
I boken Konstnärernas hus av Dag Widman finns utförliga berättelser och beskrivningar av Konstnärsklubbens engagemang för Konstnärshuset, från den första tanken på ett eget hus till invigningen i januari år 1899.
Området mellan Hamngatan, Norrlandsgatan och Birger Jarlsgatan i Stockholms city kallas ibland ”den gyllene triangeln”. Det är ett område med många pampiga husfasader som byggdes i slutet av 1800-talet. Idag är ”den gyllene triangeln” och de gamla husen fyllda av exklusiva butiker och kontor med företag inom finans- och informationsteknologi.
De konstnärer, män och kvinnor, som samlade ihop pengar till bygget av Konstnärshuset tänkte på spansk eller italiensk senrenässans, enligt Dag Widman. Det blev ett hus och en fasad som skulle påminna om konstens ursprung i den soliga södern dit alla längtade.
Konstnärshuset är idag ett skyddat byggnadsminnesmärke efter ett framsynt initiativ från Konstnärsklubben och av förre ordföranden i klubben – arkitekten Carl Hampus Bergman.

En unik gemenskap

Den sociala omsorgen om ledamöterna fanns med från starten i Konstnärsklubbens program. Klubben är inte bara en förening utan den unika gemenskapen är idag en högst levande struktur som skapats genom flera generationer av ledamöters skiftande karaktärer och deras samlade historia genom alla år sedan 1856.

Redan år 1857 bildades klubbens lånekassa och år 1888 presenterades idén om att bilda en sjuk- och understödskassa och klubben började ge ut tidskriften ”Jul” som i många år gav bidrag till behövande konstnärer.
Intresset för Konstnärsklubben har dock växlat och i början av 1970-talet var intresset lågt och ibland kom enbart en handfull ledamöter en vanlig torsdagskväll. Det sägs av dem som var med då att Konstnärsklubben överlevde 1970-talet tack vare ett fåtal entusiaster som höll ut och värnade om klubbens överlevnad genom att fortsätta och träffas i klubbens lokal. Det sägs att de år då intresset var som lägst så kokade en liten skara ledamöter en enkel soppa på medhavda sopprötter som torsdagssupé.
Idag år 2014, efter 158 år, är Konstnärsklubben full av liv och den unika gemenskapen lever vidare. En vanlig torsdagskväll med föreläsning kommer oftast 50-60 ledamöter till klubben och intresset för klubbens bildande aktiviteter ökar nu från år till år.

Det historiska året 1936

År 1936 togs initiativet till det som skulle bli Konstnärernas hjälpfond. Hjälpfondens avkastning ”utdelas åt svenska manliga och kvinnliga målare, skulptörer, grafiker eller tecknare, som på grund av ålder eller sjukdom fått sin arbetsförmåga varaktigt nedsatt och därigenom blivit i behov av ekonomiskt stöd”.

Idag vet vi att stödet från Konstnärernas hjälpfond är betydelsefullt för många män och kvinnor i den svenska konstnärskåren. Hur idén till en hjälpfond kom till spontant en kväll i Konstnärsklubben och mer om fonden och dess arbete går att läsa genom att klicka på länken till fondens hemsida här intill.
Den 20 januari år 1936 är ett viktigt datum i svenskt konstliv. Den kvällen kom ecklesiastikminister Arthur Engberg till Konstnärsklubben för att tala under rubriken ”Staten och konstnärerna”. Engberg presenterade då förslaget att ”vid all statlig byggnadsverksamhet skulle en viss procent av kostnaderna gå till konstnärlig utsmyckning”.
Arthur Engbergs förslag gav stora rubriker redan nästa dag. Det skrevs att ”statsrådet Engberg i sitt föredrag i Konstnärsklubben hade lagt fram en politik för konsten som ingen tidigare hade sett maken till i vårt land”.

Om att rita på bordsduken

En gammal tradition inom Konstnärsklubben som alla inbjudna gäster förundrats över är att ledamöterna från första sammankomsterna år 1856, och allt sedan dess, roat sig med att rita av varandra och gäster direkt på bordsduken. Med åren har det blivit flera tusen porträtt och karikatyrer som tillsammans bildar en unik teckningssamling över svenskt konstliv.

De första trettio åren tecknades direkt på linneduken på bordet men sedan 1886 blev det lämpligt papper på borden i stället för linne. Hela samlingen av teckningar visar att tecknarna låtit talangen flöda fritt och ohämmat. Att rita på bordsduken har också varit ett sätt roa varandra och närmaste bordsgrannar utan tanke på annan publik. Alla dessa tusentals olika teckningar bör idag ses som konsthistorisk skatt som förvaras i klubbens arkiv.

Klubbens 150 år firades

Torsdagskvällen den 12 oktober 2006 samlades en stor skara ledamöter med gäster och sällskap för att fira att Konstnärsklubben funnits till i 150 år. Kungaparet anlände till klubben strax före klockan 20. Uppe i Stora galleriet en trappa upp var dukat för festbuffé där ordföranden Ingvar Jörpeland hälsade alla välkomna till klubben och jubileet.

Under kvällen hölls tal av Teddy Brunius, som gjorde en livfull betraktelse över Konstnärsklubbens särart och historia, Peter Dahl berättade om Kollektivmålarfondens födelse, Bengt Lagerkvist gjorde en betraktelse över konstnärskapets väsen och Ingvar Jörpeland talade om klubbens många olika aktiviteter och framtiden.
Vissångaren och lutspelaren Peder Svan förgyllde buffén med att sjunga svenska visor i ett fint urval och flera stipendier delades ut under kvällen, exempelvis Teschstipendiet och stipendiet till John Jon-Ands minne.
En lyckad jubileumsbuffé går snabbt och vid 22-tiden var det dags för kungen att hålla ett tacktal. Kungens tal blev både humoristiskt och personligt – och han undrade till slut varför han inte besökt Konstnärsklubben tidigare.
Efter avslutad buffé gick alla deltagare ned till klubbens våning för kaffe, musik och dans till Göran Erikssons swingkvartett och allmän samvaro.
Vid 24-tiden tackade ordföranden Ingvar Jörpeland och klubbmästaren Bo Sydow kungaparet för deras hedrande närvaro under hela jubileumskvällen. Drottningen fick, som minne av kvällen, klubbens tryckta duk med bordsteckningar av många olika ledamöter genom åren. Kungen fick Konstnärsklubbens jubileumsmedalj – och även den särskilt utformade flaskan med klubbens eget jubileumsbrännvin.